Max Jahrehorn arbetar som konservator sedan 1991 med de föremål som bärgas vid undersökningen av Regalskeppet Kronan (1676). Tidigare (1985-91) arbetade Max med fynden från de marinarkeologiska undersökningarna av Ostindiefararen Götheborg (1745). I somras gjordes fyndet av två kistor från Regalskeppet kronan som Max Jahrehorn har konserverat. Kronans material är omfattande och efter varje års undersökning så brukar länsmuseet i Kalmar, konserveringsverksamheten, ha ungefär 1000 – 1500 föremål att arbeta med, av dessa består ungefär 65% av trä och läder.
Hur ser kistorna ut?
Kistorna har vilat tillsammans i 333 år på 26 meters djup och man skulle kunna säga att deras plats på botten har varit gynnsam. De stod i ett område på trossdäck, tätt ihop, mellan två stycken något större skeppstimmer, som i ett fack. Denna placering har skyddat kistorna både ifrån att flytta sig på botten men även minskat risken för erosion.
Dykarna har utfört ett avancerat undervattensarbete först med att frigöra kistorna från bottensediment, sedan med att säkra kistorna från att falla i delar och slutligen bärga dessa till ytan och undersökningsfartyget.
Kistorna är, i konstruktion samt storleksmässigt, ganska lika; de har en längd av 900mm och en höjd/bredd som är kring 500mm. Då kistorna är i det närmaste helt fyllda av bottensediment och i detta ligger dess föremål inbäddade, så väger de ungefär 100-120kg. Kistorna har en traditionell tillverkning, där lång och kortsidorna har sammanfogats genom zinkning. Locket är något större med en list som faller ner över kistan när den är stängd. Invändiga gångjärn samt några yttre järnbandsbeslag som förstärkningar och kortsidorna har haft handtag. Båda kistorna har ett invändigt avlångt fack (läddika) med lock, liksom hängande i luften, för mindre eller mer ömtåliga saker.
Innehöll kistorna några artefakter?
Detta är alltid lika spännande och överraskande. I något fall har kistorna endast ett par föremål, men vanligast, är att det finns många olika saker. Mellan 60-100 föremål är inget ovanligt. Dessa två kistor innehöll, 29 respektive 46 stycken objekt. Vanliga föremål är skedar av trä, mynt, hyskor och hakar, knappar samt skor, men ibland kan man bli riktigt överraskad! När saker så som rakborstar i sitt etui, små svepaskar med spännande innehåll och böcker dyker upp, då känns det som om tiden fattas och 1600-talet är nära, mycket nära. Båda dessa kistor pekar på personliga tillhörigheter och lite ovanligt är att de känns något anonyma. Vi har många kistor med ett övervägande inslag av personliga tillhörigheter men, ibland, så kan det finnas en fingervisning om ägarens intresseområde, befattning eller ”hobby”. Jag menar då föremål så som, skönlitteratur, navigeringsinstrument eller fiskedrag
Dessa två kistor är inte på något sätt helt anonyma om man ser till dess ägares person. Båda ägarna var tydligen läskunniga, hade något silvermynt och några fler av koppar, behållare för eventuell alkohol samt utrustning för att laga trasiga kläder. I den ena kistan fanns det både kritpipor och till dessa tillverkade askar med skjutlock samt tobak. Även delar av vitlök hittades i kistan och inte minst något som fick ögonbrynen att höjas en aning. I kistan fanns en liten laggtunna, med en uppskattad volym av 4 liter!
På något sätt så känns det som om ägarna till kistorna, plockat ut de man behövde och kanske har dom tillhört den fasta besättningen ombord.
Hur pass välbevarade är kistorna?
Den syrefattiga miljön och bottensedimentens skyddande inverkan har en stor betydelse för bevarandegraden. Till detta måste man väga in hur kistorna var placerade på botten, i ett område med skydd från flera håll. Kistornas kondition är i mycket gott skick och man kanske vågar ”spänna hanen” och påstå; att de är kanske i bättre skick än om de hade ”kasat runt” i 300 år på land. Visst är träet vattendränkt och förändringar har skett, det finns bl.a. insekts angrepp från en tidigare förvaring, men många av kanterna och ytorna på kistorna ser nästan nytillverkade ut. Det finns t.ex. skarpa spår från de verktyg man har använt, när kistorna tillverkades. Eftersom järn ofta korroderar bort relativt snabbt är det ett material som inte är så vanligt i marin miljö, men spåren efter beslag och lås syns tydligt på dessa kistor. Även om de bara existerar som rost och i det närmaste helt genomrostat. Trots att materialet är så pass förstört så kan man ibland få mycket information om dess konstruktion vid röntgen.
En av kistorna var lite speciell eftersom den hade ungefär 80% av sin målade yta kvar, i en rödbrun färg. För att höja effekten något så hade man även målat på hörn- förstärkningar som skulle likna järnbeslag i svart!
Du har konserverat dessa kistor. Hur går en sådan konservering till?
Det stora arbetet äger rum innan denna slutfas, själva undersökningen och utgrävningen är en stor utmaning och tar mycket tid i anspråk. Att undersöka och dokumentera arbetet med en av dessa kistor tar ungefär 2-3 veckor. En av de stora utmaningarna är att lokalisera ett föremåls utbredning, eftersom allt inte alltid ligger snyggt för sig och ensamt. Exempelvis, kan en ansamling mynt ha korroderat ihop med läddikans insida på ena sidan, samtidigt kan korrosionsprodukterna på den andra sidan ha fastnat på en boks omslag. I en annan del av kistan återfinns fragment av ett textilt stycke som påverkats av vattnet i kistan, dess rörelse, samtidigt som dess bärande slamlager sjunker vid utgrävningen. När väl kistan är tömd så går hanteringen lättare.
I stora drag så rengörs kistan först innan den placeras en tid i kranvatten för vidare urlakning av salter och föroreningar. Därefter behandlas kistan med Polyetylenglykol (PEG) innan den placeras för frystorning under vakuum. Man kan säga att det oönskade vattnet som finns i föremålet försvinner utan att det sker några formförändringar. Ibland kan det röra sig om en 50%-ig viktminskning, när ett föremål har frystorkats. Alltså är det mycket viktigt att omhänderta vattendränkt material rätt, lufttorkas det så förlorar man en mängd information.
Man får inte heller glömma att om kistan tar 2-3 veckor att undersöka och man finner ett 40-tal föremål, så tillkommer det tid då dessa skall dokumenteras och behandlas.
Har arbetet med kistorna varit spännande? Vad är det som fascinerar dig?
Först så känner jag mig privilegierad att få arbeta med detta material och resa från nutid direkt in i vår historia, på ett ögonblick. Besöka en miljö som i stora drag varit frusen under en lång tid och nu tinar framför mina ögon. Eftersom själva undersökningen tar lång tid i anspråk så finns det möjlighet att försöka analysera vad som har hänt i kistan och även ägna tid till det som inte syns. En förpackning kan ha förmultnat och försvunnit helt, dess förslutning, ett snöre finns kvar. Sedimentlagren vid snöret kan ha en avvikande färg eller konsistens och vid provtagning kan framtiden kanske ge svar om ett eventuellt innehåll.
Jag blir fascinerad av all den information som kistorna kan innehålla och hur hög bevarandegraden kan vara efter en förvaring i en sådan utsatt miljö, att allt inte bara rostat bort eller brutits ner helt.
Många fynd har jag sett i olika kistor men ingen kista är sig lik, man blir lika överraskad varje gång. Det blir många beslut att fatta, hur man skall undersöka något och om det över huvudtaget går att frigöra från det inre av kistan. I sitt stilla sinne, när undersökningen är över och dokumentation är klar, hoppas man att rapporten är ofärgad av egna intryck så att forskningen kan gå vidare med ett bra manus.
Att hitta text i vattendränkta böcker, identifiera typsnittet och kanske få ett helt ord, säger kanske allt! 
